Projekt och regler

Säg namnet när du sparar eller söker, och projektet finns från det ögonblicket – ingen mappstruktur, ingen konfiguration; att starta ett kostar tio meddelanden. Varje projekt har sitt eget minne, sin egen kunskap och sitt eget fokus, satt av ett syfte på en rad. Lokalt är lagringen din egen disk och din egen angelägenhet; hostat har din plan en fast mängd och mer kan läggas till när du behöver det. Din apps minne är bara ett projekt till, som körs på samma maskineri.

Varje projekt är en specialist. Det har sin egen minne, sina egna regler, sin egen historia av beslut. När du öppnar en session i det anländer din agent redan informerad – om reglerna, hur situationen ser ut, vad som beslutades förra veckan. Du behöver inte förklara på nytt. Du behöver inte påminna det. Informeringen finns redan där.

Den summan som täcker resten av projektet

Den värdefullaste minuten med produkten är den du spenderar på att ställa in projektets regler. Skriv dem en gång – hur detta projekt ska utföras, vad som är viktigt, vad man ska undvika – och varje session som öppnas därefter känner till dem automatiskt.

Man berättar aldrig projektets historia två gånger, varken för en ny agent eller på en annan dator. Den där minuten används en enda gång, och den agent som kommer in imorgon vet redan allt.

Anteckningar: var den senaste sessionen stannade

Din agent skriver sin egen överlämning – var arbetet står, vad som är aktivt, vad som kommer härnäst – en anteckning per session och projekt, de fem senaste sparas. Nästa session öppnas med den. Du startar datorn, säger "fortsätt", och den tar vid där den slutade.

Teamlagret, enligt dina villkor

När du delar delar du på dina villkor. På värdbaserat minne behöver en nyckel inte vara allsmäktig. Begränsa den till valda projekt, skrivskyddad eller läs-skriv — rätt form för en konsult, ett CI-jobb eller en agent med ett enda syfte som inte har något med din övriga arbete att göra. Din brain, dina regler, dina nycklar.

Mänskliga team. En entreprenör får en nyckel som ger åtkomst till kundenets projekt och inget annat. När kontraktet upphör återkallar man en nyckel – men inte den delade minnet.

Agentflottor. En CI-uppgift, en forskningsbot, en enkeländamåtsagent – var och en får precis den minne som sin uppgift kräver. En agent som endast kan läsa kan aldrig radera.

Flera armar, en minne. Kör Claude Code, OpenClaw och Codex mot samma Brain – men ge var och en sin egen nyckel, anpassad efter hur mycket du litar på den. Den alltid aktiva, autonoma agenten som kommunicerar med omvärlden får endast läsrätt till ett projekt; din dagliga verktygshjälp får allt. Delad minne utan delad sprängradie – problemet som varje fleragentssystem stöter på, löst där det hör hemma.

Att radera är avsiktligt

Radering är avsiktlig. Allt du lagrar är ditt att radera – ett projekt, en exakt fras eller hela kontot, från panelen, bakom din egen identitet. När ett projekt raderas tas dess historik med; när kontot raderas förstörs det krypterade minnet i sin helhet. Vad agenter kan och inte kan komma åt är en separat fråga, och den har ett kort svar nedan.

Skillnaden mellan att säga att man kommer att göra något och att faktiskt göra det är där arbetet tyst dör. The Ledger fyller den luckan. Eftersom dina samtal arkiveras övervakar det avsikterna och omvandlar var och ett till en rad som väntar på dig.

Säg "kolla registret" och din agent tar upp raderna en efter en – du svarar på var och en med ett enda ord. De du är klar med försvinner; resten stannar tills du tar itu med dem – eller tills senare arbete visar att de är klara, avbrutna eller förbigångna, och då försvinner de av sig själva. Inga statuser, ingen föråldrad tavla; högen minskar bara. Ingenting du tänkt göra försvinner i tysthet.

Ett projekts minne är privat för det projektet. En procedur tillhör allt du gör. Skriv en markdown-playbook en gång, lagra den för hela ditt konto, och vilken agent som helst i vilket projekt på vilken maskin som helst kan hämta den och följa den – utrullningen, veckorapporten, översättningskörningen, gjort på samma sätt varje gång.

Du skriver ner arbetsflödet en gång och aldrig igen. Playbooks beskärs aldrig. Det genomarbetade exemplet är atlasen: din agent ritar kartan över hela ditt system som playbooks, och en regel talar om för varje session att den finns där. Playbooks och atlasen →

Varje projekt är avskärmat. Det har sina egna sammanställda poster, sina egna regler, sin egen graf, sina egna anteckningar, sin egen plan och sin egen Ledger. Allmänna regler ligger över dem alla och når varje projekt; ett projekts egna regler når bara det projektet. Playbooks är den enda hyllan som delas på kontot, eftersom en procedur som skrivs en gång är avsedd att köras var som helst.

Två klienter betyder två projekt och två nycklar. På värdbaserat minne kan en nyckel avgränsad till ett projekt inte se ett annat, inte söka i ett annat och inte få veta att ett annat finns. De enda saker som någonsin tittar över gränserna är sådana du själv begär: en sökning som görs utan att nämna ett projekt, och förslagsläggaren när den tror att en session har arkiverats på fel ställe.

Ingenting läcker över om du inte ber om det.

Regler är fasta instruktioner, som läses in med de flesta meddelanden. Resten av briefen kommer vid sessionsstart: vad varje projekt är, var de senaste sessionerna slutade och ett index över vad som är känt – redan framför din agent innan den svarar. Sätt regler för allt du gör, eller för ett enskilt projekt, och de formar hur varje agent arbetar, överallt. Att spara eller ändra en regel kostar ett meddelande; att radera en är gratis.

Reglerna är kuratorns syllabus.

När du arbetar läser minnet vad som sagts och behåller det som en framtida session kommer att behöva: sparade beslut, ändrade fakta infogade, de påståenden som verkligheten har hunnit ifatt raderade. Dina regler är läroplanen som anger vad som är viktigt. Du skriver lagen en gång, och den tillämpas utan att du behöver fråga.

Du arkiverar aldrig en sådan.

Inga sparanden, inga taggar, inga "kom ihåg min kontext"-ritualer. Kurateringen sker medan du arbetar, inte när du kommer ihåg att fråga. Du lägger aldrig in något själv – och minnet utför sitt jobb oavsett om någon kommer ihåg att fråga det eller inte. Ett lager som din agent måste uppmanas att kontrollera är bara så bra som modellens vilja att fråga; det här gör jobbet själv.

Det enda som ingen modell får röra

Det råa konversationsarkivet är den ursprungliga dokumentationen, och den är utom räckhåll för alla agenter. Hotet är din egen agent – ett misstag, eller en illasinnad instruktion dold i något den blivit ombedd att läsa – och den kan ändå inte radera ett enda meddelande eller röra din senaste historik. Arkivet förblir ditt.

← Hur det fungerar Säg till din agent att installera det