Projekt och regler

Säg namnet när du sparar eller söker, och projektet existerar från det ögonblicket – inget mappstruktur, ingen inställning, inga begränsningar på hur många du kan ha. Din apps minne är bara ett annat projekt som körs på samma maskin.

Varje projekt är en specialist. Det har sin egen minne, sina egna regler, sin egen historia av beslut. När du öppnar en session i det anländer din agent redan informerad – om reglerna, hur situationen ser ut, vad som beslutades förra veckan. Du behöver inte förklara på nytt. Du behöver inte påminna det. Informeringen finns redan där.

Den summan som täcker resten av projektet

Den värdefullaste minuten med produkten är den du spenderar på att ställa in projektets regler. Skriv dem en gång – hur detta projekt ska utföras, vad som är viktigt, vad man ska undvika – och varje session som öppnas därefter känner till dem automatiskt.

Man berättar aldrig projektets historia två gånger, varken för en ny agent eller på en annan dator. Den där minuten används en enda gång, och den agent som kommer in imorgon vet redan allt.

Teamlagret, enligt dina villkor

När du delar, gör du det enligt sina egna villkor. En nyckel behöver inte vara allmäktig. Begränsa den till valda projekt, endast läsning eller läsning och skrivning – den rätta formen för en entreprenör, en CI-uppgift eller en enkeländamåtsagent som inte ska få se resten av ditt arbete. Ditt hjärna, dina regler, dina nycklar.

Mänskliga team. En entreprenör får en nyckel som ger åtkomst till kundenets projekt och inget annat. När kontraktet upphör återkallar man en nyckel – men inte den delade minnet.

Agentflottor. En CI-uppgift, en forskningsbot, en enkeländamåtsagent – var och en får precis den minne som sin uppgift kräver. En agent som endast kan läsa kan aldrig radera.

Flera armar, en minne. Kör Claude Code, OpenClaw och Codex mot samma Brain – men ge var och en sin egen nyckel, anpassad efter hur mycket du litar på den. Den alltid aktiva, autonoma agenten som kommunicerar med omvärlden får endast läsrätt till ett projekt; din dagliga verktygshjälp får allt. Delad minne utan delad sprängradie – problemet som varje fleragentssystem stöter på, löst där det hör hemma.

Att radera är avsiktligt

Radering är avsiktlig. Allt du lagrar tillhör dig och du kan radera det. Raderingen sker på flera nivåer i två system – kontopanellet med mänsklig bekräftelse vid varje steg, samt de data som en agent kan komma åt. Men den råa konversationsarkivet är det enda som ingen annan agent kan nå. Ingen agent kan radera en enda meddelande, och ingen agent kan komma åt de senaste tre månaderna alls. Den hotmodellen som används är din egen agent – en misstag eller en illasinnad instruktion dold i något som den har blivit ombedd att läsa. Den curaterade minnet är derivat; arkivet är det ursprungliga.

Skillnaden mellan att säga att man kommer att göra något och att faktiskt göra det är där arbetet tyst dör. The Ledger fyller den luckan. Eftersom dina samtal arkiveras övervakar det avsikterna och omvandlar var och ett till en rad som väntar på dig.

Säg Kontrollera bokföringen. Och din agent går genom raderna med en beslut redan fäst – klart, med bevisen; meningslöst nu; fortfarande värt att göra – och du svarar med enstaka ord. Femton rader tar ungefär två minuter. Det finns inga statuser och inget gammal bord; varje beslut tar bort sin rad, och stapeln minskar bara. De rader du behåller blir målbeskrivningar som din agent utför på egen hand.

Skillnaden är viktig. Ett projekts minne är endast tillgängligt för just det projektet – distribueringen, den veckovisa rapporten, översättningarna – men en procedur delas mellan allt du gör. Skriv en markdown-playbook en gång, lagrings den för hela ditt konto, och vilken agent som helst i vilket projekt på vilken maskin som helst kan hämta den och följa instruktionerna. Brain lagrar och serverar playbooks; den kör dem aldrig. Det finns ingen exekveringsbackend, inget terminal, inget åtkomst till dina maskiner – playbooken är instruktionerna, och din agent utför arbetet.

Brain lagrar dem och serverar dem; din agent exekverar dem i sitt eget miljö. Spara, hämta, lista, ta bort – fyra alternativ, helt dina.

Reglerna är det enda som laddas in automatiskt i varje session. Allt annat – minnet, spelplanen, besluten – hittas när man söker. Reglerna finns redan där. Ställ in dem för allt du gör, eller för ett enda projekt, och de formar hur varje agent arbetar, överallt.

Reglerna är kuratorns syllabus.

Efter varje utbytning läser en kurator om turordningen och skriver om ditt minne: beslut sparas, förändrade fakta infogas, påståenden som har blivit överskridna av verkligheten raderas. Dina regler är den handbok som anger vad som är viktigt. Minnet styrs av en modell som har lärt sig på samma sätt som man skulle undervisa en ny anställd – inte konfigurerad genom extraktionsregler och filter. Du skriver laget en gång, och kuratorn tillämpar det utan att bli frågad.

Du arkiverar aldrig en sådan.

Inga sparningar, inga taggar, inga “kom ihåg min kontext”-rutiner. Kuratoriseringen sker inom sekunder efter utbytet, inte när du kommer ihåg att fråga. Du lagrar aldrig något – och minnet utför sitt jobb oavsett om någon kommer ihåg att fråga om det eller inte. En butik som din agent måste be om att kontrollera är endast lika bra som modellenns vilja att fråga; den här gör arbetet själv.

Det enda som ingen modell får röra

Den råa konversationsarkivet är den ursprungliga versionen, och den är otillgänglig för alla agenter. Ingen agent kan radera en enda meddelande, och ingen agent kan påverka de senaste tre månaderna alls. Den hotmodell som används är din egen agent – en misstag eller en illasinnad instruktion dold i något det har blivit ombedt att läsa. Den curaterade minnet är derivat; arkivet är det ursprungliga, och det förblir ditt.

← Hur det fungerar Installera på 60 sekunder